(1498 - 1 October 1574) was a Dutch portrait and religious painter, known for his depictions of the Seven Wonders of the World. He was born at Heemskerk, North Holland, halfway between Alkmaar and Haarlem. His father was a small farmer, Jacob Willemsz. van Veen (whose portrait he painted). According to his biography, written by Karel van Mander, he was apprenticed to Cornelis Willemsz in Haarlem. Recalled after a time to the paternal homestead and put to the plough or the milking of cows, young Heemskerk took the first opportunity that offered to run away, and demonstrated his wish to leave home for ever by walking in a single day the 80 km which separate his native hamlet from the town of Delft. There he studied under Jan Lucasz whom he soon deserted for his contemporary Jan van Scorel of Haarlem. Even today, many of Heemskerck's paintings are mistaken for work by van Scorel. He boarded at the home of the wealthy Pieter Jan Foppesz (the van Mander spelling is Pieter Ian Fopsen), curate of the Sint-Bavokerk. He knew him because he owned a lot of land in Heemskerck. This is the same man whom he painted in a now famous family portrait, considered the first of its kind in a long line of Dutch family paintings.   Related Paintings of Maarten van Heemskerck :. | Triptych of the Entombment | Triumphzug des Bacchus | Portrait of a Woman | Triptych | Crucifixion |
Related Artists:
Henry Ossawa Tanner
African-American Realist Painter, 1859-1937 American painter. He was one of the foremost African American artists, achieving an international reputation in the early years of the 20th century for his religious paintings. The son of an African Methodist Episcopal bishop, he studied art with Thomas Eakins from 1880 to 1882 at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts in Philadelphia. He then worked in Philadelphia and Atlanta, GA, where he ran a photography studio and taught at Clark College.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Benedetto Luti
Benedetto Luti (17 November 1666 - 17 June 1724) was an Italian painter. Luti was born in Florence. He moved to Rome in 1691 where he was patronized by Cosimo III de' Medici, Grand Duke of Tuscany, an enthusiast for the pastel portrait. Luti was one of the first artists to work in pastels as the final composition as opposed to initial studies for paintings or frescoes. He also worked in oils and painted frescoes for the Basilica di San Giovanni in Laterano. Luti was also a successful art dealer and ran a school of drawing; among his pupils were Giovanni Domenico Piastrini, Giovanni Paolo Panini, Claude Arnulphy, Jean-Baptiste van Loo, William Kent.